Amningshysteri
För mig är amning förknippat med smärta, ångest och förtvivlan. Jag bestämde mig tidigt under graviditeten att jag skulle amma mitt barn, och jag skulle göra det länge....
Därför blev det ett stort slag i ansiktet när det inte alls gick. Som förstföderska slukar man i sig information om allt som händer under en graviditet, barnets utveckling, vad äta och inte äta. Man oroar sig och klandar sig själv om man skulle få i sig "fel" fisk. Men vad som läggs mest vikt vid är ammning, botet mot allt, det bästa för barnet, knyt an till dit barn.
När amningen fungerar kan jag förtså att det är underbart, men jag fick aldrig uppleva den känslan.
De började redan under de dagarna som vi låg på BB. Tilde föddes med ett för höggt billy rubin värde "gulsot" och fick ligga i solsäng. Barnmorskorna var på mig att få igån amningen för att det skulle skynda på att värdet gick ner "ingen press alls." Tilde sög fel och jag kände mig inte alls avslappnad med att barnmorska efter barnmorska tog tag i bröstet för att hjälpa till. Jag höll god min men innombords gick jag sönder. Jag ville bara få åka hem med min flicka.
Mjölken kom tillslut igång, vi åkte hem och jag fortsatte att kämpa "för amma det ska man"
då är man en duktig mamma. Med såriga sönder sugna bröstvårtor som blödde, bröst som värkte och en återkommande mjölkstockning som aldrig ville ge med sig så gav jag upp. I 6 veckor härdade jag ut för Tildes skull. men efter att ha suttit 22 dagar i en elextrisk pump så fungerar man inte som människa längre. Jag åkte upp till BB med en kraftig infektion i ena bröstet, 4:e gången jag var uppe nu. bad dom att skuta mig i huvudet eller skära bort brösten.....
Tabletter mot infektionen, piller för att stoppa mjölkproduktionen, hålla brösten varma men absolut inte pumpa ut någonting. Ni kan tänka er att jag hade pattar som självaste Dolly Parton.
Det svåraste var att svälja tabletterna som skulle få min mjölk att försvinna, det kändes som om att jag svek min flicka. Men jag tröstade mig med att det är bättre att ha en glad mamma.
Och glad - Ja det är jag. Överlycklig för att det finns sån bra modersmjölk ersättning. Jag känner fortfarande avund mot kompisar som kan amma sina barn, och det fungerar så bra. Det gör ont i mig. men när jag tittar på Tilde, min vackra flicka som mår så bra så går allt i glömska.
Därför blev det ett stort slag i ansiktet när det inte alls gick. Som förstföderska slukar man i sig information om allt som händer under en graviditet, barnets utveckling, vad äta och inte äta. Man oroar sig och klandar sig själv om man skulle få i sig "fel" fisk. Men vad som läggs mest vikt vid är ammning, botet mot allt, det bästa för barnet, knyt an till dit barn.
När amningen fungerar kan jag förtså att det är underbart, men jag fick aldrig uppleva den känslan.
De började redan under de dagarna som vi låg på BB. Tilde föddes med ett för höggt billy rubin värde "gulsot" och fick ligga i solsäng. Barnmorskorna var på mig att få igån amningen för att det skulle skynda på att värdet gick ner "ingen press alls." Tilde sög fel och jag kände mig inte alls avslappnad med att barnmorska efter barnmorska tog tag i bröstet för att hjälpa till. Jag höll god min men innombords gick jag sönder. Jag ville bara få åka hem med min flicka.
Mjölken kom tillslut igång, vi åkte hem och jag fortsatte att kämpa "för amma det ska man"
då är man en duktig mamma. Med såriga sönder sugna bröstvårtor som blödde, bröst som värkte och en återkommande mjölkstockning som aldrig ville ge med sig så gav jag upp. I 6 veckor härdade jag ut för Tildes skull. men efter att ha suttit 22 dagar i en elextrisk pump så fungerar man inte som människa längre. Jag åkte upp till BB med en kraftig infektion i ena bröstet, 4:e gången jag var uppe nu. bad dom att skuta mig i huvudet eller skära bort brösten.....
Tabletter mot infektionen, piller för att stoppa mjölkproduktionen, hålla brösten varma men absolut inte pumpa ut någonting. Ni kan tänka er att jag hade pattar som självaste Dolly Parton.
Det svåraste var att svälja tabletterna som skulle få min mjölk att försvinna, det kändes som om att jag svek min flicka. Men jag tröstade mig med att det är bättre att ha en glad mamma.
Och glad - Ja det är jag. Överlycklig för att det finns sån bra modersmjölk ersättning. Jag känner fortfarande avund mot kompisar som kan amma sina barn, och det fungerar så bra. Det gör ont i mig. men när jag tittar på Tilde, min vackra flicka som mår så bra så går allt i glömska.
Kommentarer
Postat av: Erika
Hej Pullan! Nu har jag spanat in din blogg ;)och jag måste bara svara på ditt inlägg här,
Det viktigaste är väl faktiskt att du försökte att amma! sen
så gick det ju inte, men du hade ju faktiskt försökt, och mer än så kan man ju inte göra. Puss puss!
Postat av: Thina
Usch usch :( Ja man gör allt för sina barn, men som du skriver - det är ju bättre att de får ha en glad mamma och relationen blir knappast bra av att må skit över något så viktigt som att ge sitt barn mat.
Förstår precis... Men dumt att det är hysterin över amningen som får en att känna som man gör. Man borde få välja själv utan dåligt samvete.
Trackback
