En mammas bekännelser

Vecka fyra närmar sig med stormsteg, och vad händer då vecka 4. Jo vi drar till fjällen. Ska bli så underbart härligt. Tilde som verkligen älskar allt som har med snö att göra kommer att storm trivas. Dock så tror jag inte att det kommer att bli så mycket skidåkning för min del då Tilde fortfarande är för liten för att åka. Men vad gör det kul att åka pulka och bygga snö gummar med. Och bara att få komma bort lite, byta miljö och ha mysiga kvällar i stugan med bastu och spel. Vi åker tillsammans med min bror och hanses familj, mor min och Emelie och Nellie så klart.
Och med tanke på vad som hände mig sist vi åkte skidor eller rättare sagt åkte lift så ska jag nog hålla mig på plan mark.

Det var nämligen så att vid min första skidresa med P så var jag verkligen en nybörjare, hade knappt stått på ett par skidor och ännu mindre suttit i en lift. Vi skulle bege oss upp i en backe via en knapplift och dessa är inte världens lättaste när man ska hålla koll på sig själv, skidor och stavar puh. P säger till mig att åka först och pekar långt upp vart vi ska gå av, oj utbrister jag ska jag orka stå hela vägen upp. Ett litet missförstånd som dock visade sig först efter olyckan var skedd. Jag såg den kilometer långa backen och bet ihop och började dras upp av liften. Tanken flög bort till drömmarnas värld och jag njöt av naturen och myste, hörde inte alls när P ropade bakom mig att jag skulle gå av. Helt plötsligt så kommer det en stor snövall i min väg, Tokit att lägga den här tänker jag och svänger förbi den lite lätt. Och nu i efterhand så borde jag väl börjat ana ornåd redan här. Men jag fortsätter att åka och tycker att dom har gjort väldigt dåliga spår här, bökit att ta sig upp, Nu ropar P för full hals Bella gå av nu. Nu tänker jag, och ser hur långt det är kvar, när jag sedan åker på en elkabel så att hela lifsystemet stannar vill jag bara sjunka ner genom snön. P skrattar så tårarna rinner, jag röd i ansiktet och så arg och bortgjord att jag gråter av ilska. Jag ska säga er att det är inte alltid lätt att se vart man ska gå av, och att det sedan var en barnbacke vi hade åkt uppför hör väl inte hit. Jag bjuder på denna och hoppas att ni får er ett gott skratt. Just som detta hände var jag inte alls glad, men nu i efterhand skratts det åt många gånger. Så med risk för nya pinsama händelser så är det kanske bäst att jag inte ger mig på något mer avancerat än lite snöbolls krig.